Uluru
Att betala 1500 för att sitta på en buss i 6 timmar för att åka och titta på en stor sten mitt öknen kanske låter galet men när man väl kommer fram inser man att det är värt det.
Uluru ligger mer eller mindre i mitten av Australien och är en mycket helig plats för aboriginerna. Men innan vi tog en närmre titt på det så åkte vi till Kata Tjuta som ligger 4 mil ifrån Uluru, vilket är galet då det ser ut att ligga kanske 15 min gångavstånd på kartor och tom fotografier.
Att gå för nära Kata Tjuta gör att magin försvinner lite och istället ersätts av tanken ”Jag står mitt bland stora stenar”. Men på avstånd ser det verkligen ut som att Kata Tjuta har formats och placerats av utomjordningar eller något. Det är svårt att inse att det är naturens egna verk.
Då Kata Tjuta såg häftigare ut på avstånd trodde jag att det skulle vara likadant när vi väl åkte till Uluru. På avstånd ser det verkligen som en slät och stor stenblock, men där blev det istället tvärt om. Vi gick en guidad tur runt en liten del av den enorma stenen och fick se gamla målningar som hade gjorts av aboriginer för länge sen. Vi fick gå till områden som hade varit samlingsplatser för kvinnor, barn och krigare och tom till en del som ska ha varit ”köket”. Mest intressant av allt var att få höra historierna aboriginerna hade haft i flera tusen år. Som tex historien om den stora ormen Liru som nu vilar i Uluru.
Vi fick också besöka ett kulturcenter där vi fick veta mer om aboriginska kvinnors roll, hur länge en walkabout håller på och varför de flera gånger bad nationalparkens besökare att inte klättra upp för Uluru.
Stenen är verkligen helig för dom och med tanke på att det fanns skyltar på vissa områden runt stenen om att det var heliga platser och att det inte var tillåtet att fota, så tycker jag att det är ett stort hyckleri att det var, trots aboriginernas vädjan, tillåtet att klättra uppför stenen.
Vid 17 tiden var det dags att åka längre ifrån Uluru och istället stanna till vid en utsiktsplats för att vänta in solnedgången med ett glas bubbel. Solnedgången gick väldigt snabbt och för varje sekund blev Uluru rödare och rödare, tills skuggan nådde den och gjorde den istället gråaktig. Men lika fantastiskt var det för ju längre solen gick ner, desto högre bakom Uluru steg fullmånen. Det var magiska minuter och det var helt fantastiskt att inte bara se Uluru ändra färg, utan att klaffa in en fullmåne också!
