soaussome

Efter Hobbiton hann vi ta en glass, göra oss iordning , ladda kamerabatterierna och göra en liten visit på Rotoruas nattmarknad innan vi blev upplockade för att åka till Tamaki Village, ett område tillhörande Nya Zeelands urbefolkning Maori som lär de besökande deras kultur och traditioner.

I bussen fick vi utse en egen hövding som skulle leda gruppen till att bli välkomnad av Tamakis hövding. Därefter fick vi uppleva en välkomstceremoni.  Att åka ifrån Nya Zeeland utan att ha fått se en riktig krigsdans av maorimännen skulle trots allt vara fy skam. Vi fick sen gå in i skogen där det fanns små stationer med män och kvinnor klädda i maorikläder och tribaltatueringar över ansiktena. Varje station lärde oss något från kulturen. Hur en krigare tränas, hur korgar flätas, vad tatueringarna betydde m.m. Strax utanför skogen fick vi bevittna hur vår middag tillagades. I flera timmar över kol i ett hål i marken tillagades det kyckling, lamm och rotfrukter.

Innan vi fick äta den fantastiska maten så fick vi se ännu flera danser, höra flera sånger samt se en kortfilm om hur maorifolket har påverkats sen immigranterna kom till Nya Zeeland. En underbar och lärorik kväll som avslutades med att de utsedda hövdingarna fick visa upp en krigsdans de lärt sig under dagen. På väg tillbaka till Rotorua blev det en hel del sånger i bussen och varje sällskap fick sjunga sitt lands nationalsång. Då varken jag, Sofie eller det svenska paret kunde nationalsången så fick det bli ”Helan går”. Efter det blev det allsång av ”The wheels on the bus” och jag tänkte hela tiden på min käre gamle resekompis Linn. Nya Zeelands har inte ändrats sen vi var där för fem år sedan. ”The wheels on the bus” sjungs fortfarande på bussarna och Wonderwall kommer då och då ut från random högtalare.