Bortskämd i Auckland
Tyvärr blev det inga mantas i fredags men en hel del muränor och skorpionfiskar. Det var iaf jättekul att få dyka igen! Det får bli mantas nästa gång helt enkelt.
Igår morse mötte jag Sofie på bussen och vi åkte båda till Auckland. När vi väl var framme kom Mike och hämtade oss. Mike träffade jag i Thailand och genom att erbjuda oss sovplats så räddade han oss från att sova på gatan då det var fullt överallt pga Eminemkonsert, rugbymatch OCH en festival. Han bor egentligen i Australien men var mitt under sitt 5 veckorsbesök hos sin familj här i Auckland, så det var bara tur på tur för oss! Vi åkte mot hans föräldrahem och hade förväntat oss en luftmadrass, soffa eller som bäst en 90 säng. Istället blev vi (med tanke på alla hostels vi bott på!) äckligt bortskämda med att få ett gästrum med varsin dubbelsäng med 2 kuddar (!!!!), tre (!!!!) handdukar och med en terass med utsikt mot havet. Och nämnde jag att det fanns en pool vi hängde vid hela dagen med en kall cider?
När vi kände oss färdiggrillade fick vi fantastisk god kycklingsallad Mikes mamma hade gjort och vi åt oss mätta med mycket trevligt sällskap! Latheten vi tog emot stannade kvar under kvällen då vi knappt orkade byta kanal på tvn och hade turen att se när Kalla tog guldet! Sofie gick sen upp redan vid 3 för att åka till flygplatsen och nu är hon på plats i Sydney! Jag sov vidare och när jag vaknade kände jag mig som en ny människa och min stela rygg kändes för första gången på länge väldigt bra!
Så idag på förmiddagen blev det mera poolhäng innan jag fick skjuts till Skycity Hotel där jag bokat min sista natt i Auckland.Himla härligt med ett hotelrum med badkar! Och så frukostbuffé på¨det imorgon. Fast efter att ha bott i ett stort hus med utsikt så känns hotelrummet lite mesigt haha.
Så this is it. Sista natten i Nya Zeeland. Om 12 timmar kommer jag vara på plats på flygplatsen och vara påväg hem till sverigevintern. Känns väldigt sorgligt att åka härifrån. Men damn vad man hunnit med mycket under dessa veckor! Det ska bli väldigt gött att komma hem. Alltså komma hem, inte åka hem. För när jag hade klivit av bussen igår och insett att det var sista bussen och att jag totalt spenderat 63 timmar på bussar fick jag en sån skön känsla, tills jag kom på att jag har en 30 timmarsresa hem med flyg. Dessa plåtburkar! Måtte tiden gå fort. Men nu bilder från dykningen och sista dagarna i Nya Zeeland!
Alltid lika snygg under vatten!
Mitt och Sofies rum hemma hos Mike!
Awesome huset!!!
Lathet och OS-guld
Fyrverkerier från tornet när jag precis skulle åka upp. Bah!
På plats i Whangarei
Det har varit så mycket intryck under den här resan att man bara måste stanna till och låta det sjunka in och. Paihia i Bay of Islands blev som sagt den utvalda platsen för sol, bad, strand och läsning hela dagarna.
Jag skulle spendera 3 nätter i Paihia men när jag kom fram kände jag att jag ville stanna ända till lördag då jag måste tillbaka till Auckland. Jag var nära på att dumpa min egen plan på att dyka vid Poor Knights Island och istället köra min Nya Zeeland dykning i Paihia. Vad som helst för att slippa ännu en bussresa efter två dagar. Men när jag sa till hostelägarn att jag skulle skita i Poor Knights Island gav han mig bara en konstig blick och sa: åk dit, bara åk dit!
Så jag övertygades och i morse lämnade jag Sofie och nu är jag på plats i Whangarei. En rätt tråkig håla så är rätt fundersam över att en av världens bästa dykställen ligger här i närheten.
Jag hade bokat dorm men för att jag skulle få lugn och ro, samt slippa byta rum som jag skulle va tvungen att göra imorgon så fick jag en alldeles egen kabin med egen dubbelsäng och hela 2 kuddar!! Det är en lyx ska jag säga haha.
Imorgon bär det av för efterlängtad dykning och på företagets hemsida skrev de om att de hade sett en manta ray tidigare idag. Hoppas jag har lika tur i imorrn!! :D
På lördag morgon kommer jag och Sofie att mötas på bussen påväg till Auckland där våra sista dag(ar) i Nya Zeeland kommer att spenderas. Sen väntar härligt kalla Sverige, jobbet, träningen och pluggdejter till högskoleprovet.
Är för lat att ladda upp bild från Paihia så här är en från Taupo istället!
Kaikoura
Kaikoura, staden man ska åka till om man vill till det bästa stället i landet för att se marina djur! Trots att det var planerat att endast stanna en natt så blev det två då vi kände att avslappande Kaikoura kunde vara roligare att stanna i än en extra natt i Christchurch. Som sagt, vi åkte dit för att ha bästa möjlighet att se valar och tack vare det stabila vädret så blev det av. Valarna som hängde runt hade det knasiga namnet "sperm whales" och vi fick även se en massa albatrosser samt sälar. Vi fick helt enkelt se allting som Kaikoura erbjöd förutom delfinerna.
Då vi stannade en natt till passade jag på att få igenom ett spontanbeslut att simma med Kaikouras vilda pälssälar. Dessvärre hade vi lite otur med strömmarna och vädret så vi fick 80% tillbaka då policyn om att se en säl på 3 meters avstånd inte uppfylldes. Det var bara att tacka och ta emot samt hålla käften om bildbeviset på sälen som var på två meters avstånd en stund.. Laalla.....
Antar att det blev en attack av karma då jag fick en allgergisk reaktion av våtdräkten som blev värre under natten. Gick till läkare i morse och fick veta att jag har
urticaria. Men tack vare superpillren jag fick så försvann symptomen redan efter en timme:)
Vi var sista turen och fick gå ur båten på land!
Christchurch
Det jag minns bäst från Christchurch var Cathedral Square och hur trevlig atmosfär det var där. Jag minns alla caféer, marknaden, den röda spårvagnen som åkte förbi, Basketball Man som showade och självklart den fina katedralen. Jag minns också en tidig morgon då jag och Linn hade vart ute hela kvällen och köpte sen en pommestallrik som vi åt upp sittandes på marken mitt i tomt Cathedral Square.
Efter jordbävningen 2011 är Cathedral Square lika tomt som när vi satt där den morgonen. Fast nu är det inte bara tomt på folk. Alla caféer är borta, Basketball Man syns inte till och katedralen har bokstavligt talat halverats efter raset, och istället för turister är den nu full av duvor.
Christchurch har blivit en ren spökstad jämfört med tidigare och det gjorde seriöst ont att se förödelsen efter jordbävningen. Jag hade inte en aning om att det var så illa. Många fler byggnader än jag trodde hade försvunnit och de som är kvar är rent av tomma skal omringade av stängsel och varningsskyltar. Det kommer ta 20-30 år att återställa staden helt. Bilder på detta kommer komma upp i ett senare inlägg!
Då många hostel också försvunnit var det svårt att hitta boende. Men britten Dan som jag träffade på Bali för två år sedan bodde i Christchurch med sina kompisar och erbjöd oss sovplats en natt! Som tack gjorde jag och Sofie hederliga köttbullar med potatis, sås och tranbärsylt (var är lingonen i det här landet??!). Då det var 4 snubbar (som gymmade varje dag...) köpte vi extra mycket mat för att vara helt säkra på att det skulle räcka. Det gjorde det knappt, jag har aldrig sett så mycket mat försvinna så fort. Jag och Sofie fick vräka i oss vår mat för att våra portioner inte heller skulle försvinna. Som ni kan förstå, det var en mycket uppskattad rätt! Sen bjöd vi på lakrtis och vi gick från älskvärda till hatade.....
Dagen efter kollade vi in området som Dan & co bodde på. De bodde tydligen i en "red zone" och vi fick rätt snabbt bevisat att det levde upp till namnet. När vi gick längs gatan kunde vi se bebodda hus med familjebilar, klippta gräsmattor och fina blomträdgårdar för ett sen plötsligt se en massa hus som blivit övergivna efter jordbävningen.
TOMT
Men Craig och Dan uppskattade inte lakritsen efter maten
Aoraki/ Mount Cook
Efter 4 Ferburgare lämnade vi Queenstown för Mount Cook Village som ligger precis vid just Mount Cook (Aoraki är det Maoriska namnet), Nya Zeelands högsta berg. Från vårt rumsfönster hade vi den bästa utsikten mot det snöt'ckta berget och under vår korta vistelse har vi passat på att göra en 4 timmarstrekking samt haft en lättare lektion i astronomi. Mt Cook har ingen stadsbelysning och erbjuder istället en slående stjärnhimmel jag aldrig får se i belysta och muliga Göteborg. Med teleskop och blotta ögat har vi lärt oss att hitta jupiter, 2 galaxer och såklart den berömda "southern cross" som finns på Nya Zeelands flagga (även Australien och Fiji m.m.)
Jag försöker verkligen memorera så mycket detaljer som möjligt från Mount Cook då det inte kan bli mera Nya Zeeland än detta. Framöver väntar städer och avslutas med ett besök på Bay of Islands som ligger ovanför Auckland. Nu väntar vi på att få komma iväg till Christchurch som trots efter 3 år inte återhämtat sig från den stora jordbävningen. De hostels som finns kvar är överbokade och vi har löst boendeproblemet med att boka en natt på enda stället för att sen flytta över till ett annat ställe. Dock var det ett datum då det verkligen inte fanns boende nånstans. Men vi har blivit räddade av min vän Dan som bor i Christchurch :D Mycket spring kommer det bli med ryggsäckarna!
Påväg!
Trekking
Och detta är stjärnhimlen, inte lysmaskar;)
BUNGY JUMP
Queenstown är känt för att erbjuda alla möjliga grejer för den som är sugen på lite mera action, liten som hög nivå. Men stället som många flockas till är just Kawarau Bridge som 1988 blev "first commercial bungy jump". Man spänns fast i en gummilina innan man dyker 43 meter ner. Sofie bokade det sen innan vi åkte och i idag var det dags. Jag själv däremot hade lovat och vägrat att någonsin göra något sånt läskigt! Skydive i Cairns för 5 år sen räckte gott och väl. Så NEJ jag hoppade inte. Men här är bilder på Sofies hopp!
Okej det är tydigen fult att ljuga...
Jag erkänner, jag bestämde mig för att hoppa jag med.
Mamma, pappa...Döda mig inte är ni snälla:P
Ni kan iaf vara glada över att jag hoppade från Kawarau Bridge. För så fort Sofie hade hoppat så åkte hon direkt till Nevis bungy jump och hoppade från 134 meter!
Milford Sound
Ännu ett måste jag ville genomföra under mitt fantastiska besök, det var att besöka fjordarna i väst med fokus på Milford Sound. Efter 5 timmars bussresa blev det en kryssning på två timmar för att se omgivningen mer ordentligt och trots lite taskigt mulväder så var det underbart att få se det. Dock var vi inte sugna på att åka 5 timmar buss tillbaka och vi nappade på förslaget att ta en scenic flight tillbaka på endast 45 minuter. Visserligen en extra slant för det men det var verkligen värt det! Det är inte varje dag man får en privatvisning i ett litet propellerplan av Milford Sound och bland snötäckta bergstoppar hela vägen tillbaka till Queenstown. Och i en för mig skräckinjagande strund fick Sofie aka födelsedagsbarnet wohooooooo flyga planet! Men vi lever och står på mark. Men inte så länge till för Sofie. Imorgon är det hennes födelsedag svensk tid och hon tänkte då hoppa från en bro med ett gummisnöre lindat runt fötterna. Grattis på födelsedagen kompis!!
Vi fick se ett gäng sälar!
Sen blev Sofie rufsig
Sen kom en pingvin och simmade runt båten!
sen såg vi mera sälar
Sofie, andrepiloten
Utsikt över Queenstown innan vi landade!
Queenstown
En väldans massa minnen kom tillbaka och jag sprudlade av glädje över att vara tillbaka i Queenstown. För att hålla det levande checkade vi in på Base-hostel och gick sen raka vägen till Fergburger där jag efter 5 års längtan fick sätta tänderna i den godaste burgaren någonsin. Tyvärr kunde ett kärt minne inte återupplevas då nattklubben The World var borta. Rena rama tomma byggarbetsplatsen har istället ersatt nattklubbens plats och jag frågar mig själv om det var pga branden som var i våras. The World har istället krympt och flyttat till byggnaden bredvid hostlet. Men återigen. Det var härligt att vara tillbaka!
Haast
Det har varit väldigt många konstiga blickar och fnisserier när vi samtidigt fått frågan
”Vad tusan ska ni göra i Haast?”
Sanningen, vi ville till ett ställe som ingen annan ville åka till och på så sätt simma mot strömmen en natt. Haast, vildmarksområdet med knappt 200 invånare är ett ställe man åker till för att endast fylla magsäcken, eller tömma den för att sen snabbt åka därifrån!
Med en handfull andra resande bodde vi på ett väldigt tomt hostel som säkerligen inte ens äger skylten ”no” att sätta framför ”vacancy”. Och bokstavligt talat låg cafet och ”supermarket” ett stenkast bort. Att gå mot strömmen var en kul grej och trots de få saker det fanns att göra där så var vyerna mycket vackra. Men vi var glada över att vi några dagar tidigare bestämde oss för att bara stanna en natt istället för två.
Under det dygn vi var där blev vi (jag) halvt uppätna av knott men vi hann också med en trevlig cykeltur till stranden. Det var kul så länge det varade men vi var mer än redo att åka vidare.
Obligatorisk fårbild!
Upp och iväg mot en stor isglass!!
Det är inte varje dag man vaknar upp i en regnskog och låter en helikopter släppa av en mitt på en glaciär! Med oron för att ha en deja vu av gårdagens väder så blev jag och Sofie väldigt lättade när morgonen istället bjöd på en sådan sol att tom guiden nästan blivit förvånad. Vårt besök till Franz Josef’s huvudattraktion skulle bli av!
Vi fick låna passande kläder och skor innan vi likt fiskbullar trycktes in i helikoptern. Den fantastiska utsikten av regnskogen blandat med bergen och glaciären var enastående och den blandningen är inte så vanlig runt om i världen!
Mitt på glaciären landade vi och fick sätta på oss ”nubbarna” så vi stadigt kunde gå på isen. Så under 3 timmar fick vi lunka omkring på isen, klättra igenom isgrottor, oplanerat åka rutschkana för Sofies del samt bli utskrattade av guiden över att vår nästa destination är Haast.
Men att gå runt på Franz Josef glaciären var en jätterolig möjlighet och något jag ångrat i fem år för att jag inte gjorde det sist jag var här, så jag är verkligen jätteglad över att vädret var så bra!
Så säg åt era framtida barn och barnbarn att ta möjligheten att gå på denna stora isglass.,
för om ca 100 år kommer den vara uppäten och borta.
Vi blev rådda att ta med solskydd, vatten och snacks på utflykten.
Goodie bagen vi fick efteråt innehöll ironiskt nog solskydd, vatten och snacks.
Samt en DVD och lypsyl!!!!
Efter glaciärvandringen utnyttjade vi gratisinträdet på hot pools! Välförtjänt;)
Användning av regnskydd
Vi åkte ifrån Westport i ett hällregn för att 6 timmar senare komma fram till Franz Josef, i hällregn.
Men det är trots allt det jag minns av Franz Josef och det är verkligen jätteroligt att vara tillbaka!
Men annorlunda med den här gången är att vi ska göra heli hike imorgon! Taggad till tusen.
En paus i Westport
Att åka över till sydön var en pirriagre känsla än jag hade förväntat mig. Från att ha besökt främmande ställen skulle man nu åka till platser där vissa delar istället skulle bli bekanta. Första platsen var Nelson där tanken var att stanna en natt efter en hel del timmar på båt och buss. När vi kom till Nelson fick jag ett bra intryck då senaste besöket var regnigt, dött och allmänt lame. När vi kom fram sken ju solen och det gick folk på gatorna! Nelson hade fått en andra chans att imponera på mig och visade sig vara minst lika lame som sist. Inga människor, inga händelser, ingenting. Vi var glada att snabbt åka därifrån smått deppiga morgonen efter,
Nästa tillbakablick blev Westport. En stad som jag och Linn för fem år sen knappt kollade in. Det var en stopover och vi fick en tråkig känsla över hela staden. När jag och Sofie kom fram igår fick jag någon typ av attack. Staden verkade sååå tråkig och i några minuter var mitt mål att boka nästa buss till den större staden Greymouth. Aldrig att jag ville stanna två nätter! Det finns ju inget att göra här förutom surfing som är uteslutet.
Sen insåg vi att vi kanske inte borde göra något för en gångs skull. Vi var båda väldigt trötta och någon sorts känsla av utmattning hade hunnit ifatt oss efter alla intryck och utflykter vi gjort under de här två veckorna. Westport blev en chans för återhämtning.
Tack vare det sociala och hemmatrevliga Bazil Hostel så känns det så mycket bättre. Sofie tog en (lerig..) cykeltur igår och idag har vi bara hängt ute i solen på bakgården bland massa tält och konstiga fåglar, tjötat med gött folk och planerar vad vi vill göra våra 3 sista veckor.
Man behöver en paus ibland, även under semestern!
Vi är redo att åka till Franz Josef imorgon och göra vår heli hike på glaciären:)
Wellington- Huvudstaden
När jag planerade min resa var Wellington en självklar destination, men bara för en natt. När jag tänker Nya Zeeland så ser jag bergen, de enorma träden och naturen i helhet. Jag ville se mer den typen av skönhet. Städer ville jag undvika så mycket som möjligt, för städer som städer tänkte jag.
Att åka till Wellington var enbart för att färjan till sydön går därifrån. Efter hela 3 dagar har jag insett att jag har underskattat staden grovt. Trots att det är Nya Zeelands huvudstad känns den mer speciell och mindre än Auckland. Jag hittade till exempel en strosgata som blev en ny favorit. Cuba St förknippas med pubar, cafeer och mindre butiker fullt av vänlig atmosfär. Att Wellington inte känns som en storstad kan också bero på kullarna som sträcker sig upp omkring centrum istället för en skog av skyskrapor. Att ta
cable car upp till Botaniska Trädgården och njuta av utsikten är ett måste!
Men nere vid hamnen får man också ta sig tid vid alla museer som finns längs vattnet. Kulturfantasten skulle älska den här staden då många av museerna har gratis inträde, tom värstingen
Te Papa som vi besökte igår. Wellington ger helt intrycket av att man ska värna om historien. Ett annat gratismuseum vi hann gå till var
”Museum of Wellington city and sea” där väggar var prydda och montrar fulla av 100 åriga berättelser , föremål och bilder om hur staden byggdes upp och hur traditioner skapades. Men delen om
Wahinekatastrofen var nog det som berörde mest.
Så med en båtbiljett till sydöns Picton säger jag med både nyvunnen kärlek och sorg adjö till underbara Wellington!
Inne i cable car
utsikt
Inne på Te Papa. En jättesquid som fångades för några år sen
och är den största i världen som visas upp på ett museum!
Överlevt min andra jordbävning
Från vulkaner och vattenfall till storstaden, dvs Wellington som är huvudstaden i Nya Zeeland. Vi kom fram för några timmar sen och bestämde oss för att utforska staden närmre imorgon. Det har varit en lugn kväll tillsammans med våra dorm mates "swissen" och "holländarn". Sofie gjorde makalösa köttbullar till middag ihop med potatis, brunsås och tranbärsylt, en middag som upskattades av oss allihopa! Vi är fortfrande mätta och belåtna och gå till sängs har redan blivit aktuellt.
Det pratades också mycket om jordbävningen som skakade om Wellington. Vi undrade hur vi inte hade kunnat känna av jordbävningen som dessutom var 6,3. Vi fick sen veta att vi befann oss på bussen som kom fram strax efteråt, så jordbävningen kände vi säkert av men inte märkte lika mycket pga de skakningar man redan känner av att åka buss.
Men men, en andra jordbävning har jag då ovetandes varit med om:P Fast när jag var med om jordbävningen i Melbourne sommaren 2012 så var det en dinosaure som dök upp i huvudet före jordbävning då mitt iste körde sin version av det klassiska vattenglaset i Jurassic Park. Ja, så logiskt tänker då Stephanie!
Taupo
Nu befinner min ryggsäck och jag i Taupo som bara ligger en timme ifrån Rotorua. Vi har inte ens varit här i 12 timmar men det känns som att vi redan spenderat flera dagar här, och ändå har vi inte gjort någonting. Taupo är det första stället där vi inte har någonting planerat. Tanken är att koppla av och ta någon långpromenad för att se den vackra naturen som Taupo är känt för.
Men vår dorm mate Anna från Tyskland kom hit med det största leendet jag sett på länge. Hon hade kommit tillbaka från en bergstigning på Mt Tongariro som tog 7 timmar att gå uppför. När hon berättade om det blev jag grymt sugen på att göra samma grej. Men att gå 7 timmar uppför ett stort berg verkar fasansfullt tufft för lilla mig som inte är van. Men som sagt så planeras det en långpromenad till Huka Falls imorgon. Och så vill jag se mer av Taupos kända sjö som vi bor 2 minuter ifrån. Kameran bestämde sig för att ladda ur batteriet när jag skulle ta första Taupo-bilden. Tur det ändå. Jag hade blivit rätt så gnällig om den hade lagt av mitt under vulkanpromenaden!
