soaussome

Darwin är en mysig stad värd att besöka och inte bara av året runt värmen, utan också för att det ligger i närheten av de kända nationalparkerna som Kakadu och Arnhem. Något som man inte kan förstå under besöket är hur mycket otur staden haft. Under andra världskriget bombades Darwin av samma japanska trupper som hade anfallit Pearl Harbour. Men något som värre drabbade staden var cyklonen Tracy som förstörde 90%  av de hem dom fanns. På nationalmuseet finns det före och efter bilder som faktiskt fick mig att tappa andan.

En annan grej som Darwin folket borde vara bittra över är att dom inte kan bada i havet utan att riskera livet, och Darwin är som sagt minst 30 grader året runt! Juli är den kallaste månaden och vi hade 28-35 grader om dagarna. Men tillbaka till havet. Varför inte kunna bada? Krokodiler, livsfarliga box jellyfish, scorpion fish, bluespotted octopus etc.

Dock finns det en lagun där flera nät ska hålla ute dessa saker (nja, krokodiler kanske inte hindras så mycket) så trots den begränsningen så kan man smaka havsvatten i Darwin!

Ca 40 min ifrån staden finns det många croc cruise companys och det vore dumt att åka till Australien och sumpa chansen att se en vild saltvattenkrokodil! Så klart vi gjorde det och en väg som gick igenom träsken var tom tillfälligt tillåtet att passera endast i bil då en stor krokodil hade synts till där några gånger. Så vi såg några fällor i vattnet men dock inte krokodilen. Men inte hängde iv läpp för det! För krokodiler fick vi allt se senare!

Varje gång jag frågat någon på en och annan resebyrå hur det är att åka tåg i Australien har jag bara fått en mindre grimas med kommentaren ”Tågen är inte bra där borta, jag rekommenderar buss.”

Men när jag läste om tåget The Ghan som går tvärs över landet från Adelaide till Darwin genom Alice Springs så hade jag svårt att tro att det skulle bli en ovärdig resa.

Sen jag läste om The Ghan så var jag helt säker på att uppleva det! Min tanke var att börja i Adelaide och åka upp till Darwin. Dessvärre fanns det inga biljetter kvar från Adelaide till Alice Springs så det var som sagt därför det fick bli ett dyrt direktflyg från Melbourne till Alice Springs. Men i torsdags var det dags att kliva på det 700 meter långa tåget och åka upp mot värmen. Med den billigaste biljetten i handen fick jag och Niklas våra ”Read Seats”. Sätena är precis likadana som vanligt tågsäte, bara att det går att fälla längre ner än ett säte på ett flygplan vilket var väldigt gött och benutrymmet var inte att klaga på heller!

Vi åkte ifrån Alice Springs kl 18 och kom fram till den lilla staden Katherine kl 9 dagen efter. Tanken var att strosa runt tills tåget skulle gå dom 5 sista timmarna till Darwin kl 13. Men istället står vi still i Katherine i nästan 3 timmar då ett godståg skulle åka förbi och det finns bara en tågräls.

Vi kommer till slut iväg och utsikten är fantastiskt trots att den sällan ändrades. Hela vägen består utsikten av torrt högt gräs,spinkiga träd och hundratals av termitnästen där vissa sträcker sig upp till 2.5 meter! Tyvärr inga kängururs eller kameler i sikte men en och annan bush brumby (vildhäst).

Även under turen är solnedgången inget att klaga på när himlen förvandlas till en oändlig regnbåge vart man än kollar.

Så min erfarenhet av The Ghan är något som jag jättegärna skulle vilja göra igen i framtiden, men då ska det bli tvärs över landet! Så om ni får rådet ”Åk inte tåg i Australien” så för guds skull, lita inte på det!

Att betala 1500 för att sitta på en buss i 6 timmar för att åka och titta på en stor sten mitt öknen kanske låter galet men när man väl kommer fram inser man att det är värt det.

Uluru ligger mer eller mindre i mitten av Australien och är en mycket helig plats för aboriginerna. Men innan vi tog en närmre titt på det så åkte vi till Kata Tjuta som ligger 4 mil ifrån Uluru, vilket är galet då det ser ut att ligga kanske 15 min gångavstånd på kartor och tom fotografier.

Att gå för nära Kata Tjuta gör att magin försvinner lite och istället ersätts av tanken ”Jag står mitt bland stora stenar”. Men på avstånd ser det verkligen ut som att Kata Tjuta har formats och placerats av utomjordningar eller något. Det är svårt att inse att det är naturens egna verk.

Då Kata Tjuta såg häftigare ut på avstånd trodde jag att det skulle vara likadant när vi väl åkte till Uluru. På avstånd ser det verkligen som en slät och stor stenblock, men där blev det istället tvärt om. Vi gick en guidad tur runt en liten del av den enorma stenen och fick se gamla målningar som hade gjorts av aboriginer för länge sen. Vi fick gå till områden som hade varit samlingsplatser för kvinnor, barn och krigare och tom till en del som ska ha varit ”köket”. Mest intressant av allt var att få höra historierna aboriginerna hade haft i flera tusen år. Som tex historien om den stora ormen Liru som nu vilar i Uluru.

Vi fick också besöka ett kulturcenter där vi fick veta mer om aboriginska kvinnors roll, hur länge en walkabout håller på och varför de flera gånger bad nationalparkens besökare att inte klättra upp för Uluru.

Stenen är verkligen helig för dom och med tanke på att det fanns skyltar på vissa områden runt stenen om att det var heliga platser och att det inte var tillåtet att fota, så tycker jag att det är ett stort hyckleri att det var, trots aboriginernas vädjan, tillåtet att klättra uppför stenen.

Vid 17 tiden var det dags att åka längre ifrån Uluru och istället stanna till vid en utsiktsplats för att vänta in solnedgången med ett glas bubbel. Solnedgången gick väldigt snabbt och för varje sekund blev Uluru rödare och rödare, tills skuggan nådde den och gjorde den istället gråaktig. Men lika fantastiskt var det för ju längre solen gick ner, desto högre bakom Uluru steg fullmånen. Det var magiska minuter och det var helt fantastiskt att inte bara se Uluru ändra färg, utan att klaffa in en fullmåne också!