soaussome

När jag planerade min resa var Wellington en självklar destination, men bara för en natt. När jag tänker Nya Zeeland så ser jag bergen, de enorma träden och naturen i helhet. Jag ville se mer den typen av skönhet. Städer ville jag undvika så mycket som möjligt, för städer som städer tänkte jag.

 

Att åka till Wellington var enbart för att färjan till sydön går därifrån. Efter hela 3 dagar har jag insett att jag har underskattat staden grovt. Trots att det är Nya Zeelands huvudstad känns den mer speciell och mindre än Auckland. Jag hittade till exempel en strosgata som blev en ny favorit. Cuba St förknippas med pubar, cafeer och mindre butiker fullt av vänlig atmosfär. Att Wellington inte känns som en storstad kan också bero på kullarna som sträcker sig upp omkring centrum istället för en skog av skyskrapor. Att ta cable car upp till Botaniska Trädgården och njuta av utsikten är ett måste!

 

Men nere vid hamnen får man också ta sig tid vid alla museer som finns längs vattnet. Kulturfantasten skulle älska den här staden då många av museerna har gratis inträde, tom värstingen Te Papa som vi besökte igår. Wellington ger helt intrycket av att man ska värna om historien. Ett annat gratismuseum vi hann gå till var ”Museum of Wellington city and sea” där väggar var prydda och montrar fulla av 100 åriga berättelser , föremål och bilder om hur staden byggdes upp och hur traditioner skapades. Men delen om Wahinekatastrofen var nog det som berörde mest.

 

Så med en båtbiljett till sydöns Picton säger jag med både nyvunnen kärlek och sorg adjö till underbara Wellington!