Bortskämd i Auckland
På plats i Whangarei
Kaikoura
Christchurch
Det jag minns bäst från Christchurch var Cathedral Square och hur trevlig atmosfär det var där. Jag minns alla caféer, marknaden, den röda spårvagnen som åkte förbi, Basketball Man som showade och självklart den fina katedralen. Jag minns också en tidig morgon då jag och Linn hade vart ute hela kvällen och köpte sen en pommestallrik som vi åt upp sittandes på marken mitt i tomt Cathedral Square.
Efter jordbävningen 2011 är Cathedral Square lika tomt som när vi satt där den morgonen. Fast nu är det inte bara tomt på folk. Alla caféer är borta, Basketball Man syns inte till och katedralen har bokstavligt talat halverats efter raset, och istället för turister är den nu full av duvor.
Christchurch har blivit en ren spökstad jämfört med tidigare och det gjorde seriöst ont att se förödelsen efter jordbävningen. Jag hade inte en aning om att det var så illa. Många fler byggnader än jag trodde hade försvunnit och de som är kvar är rent av tomma skal omringade av stängsel och varningsskyltar. Det kommer ta 20-30 år att återställa staden helt. Bilder på detta kommer komma upp i ett senare inlägg!
Då många hostel också försvunnit var det svårt att hitta boende. Men britten Dan som jag träffade på Bali för två år sedan bodde i Christchurch med sina kompisar och erbjöd oss sovplats en natt! Som tack gjorde jag och Sofie hederliga köttbullar med potatis, sås och tranbärsylt (var är lingonen i det här landet??!). Då det var 4 snubbar (som gymmade varje dag...) köpte vi extra mycket mat för att vara helt säkra på att det skulle räcka. Det gjorde det knappt, jag har aldrig sett så mycket mat försvinna så fort. Jag och Sofie fick vräka i oss vår mat för att våra portioner inte heller skulle försvinna. Som ni kan förstå, det var en mycket uppskattad rätt! Sen bjöd vi på lakrtis och vi gick från älskvärda till hatade.....
Dagen efter kollade vi in området som Dan & co bodde på. De bodde tydligen i en "red zone" och vi fick rätt snabbt bevisat att det levde upp till namnet. När vi gick längs gatan kunde vi se bebodda hus med familjebilar, klippta gräsmattor och fina blomträdgårdar för ett sen plötsligt se en massa hus som blivit övergivna efter jordbävningen.
Aoraki/ Mount Cook
BUNGY JUMP
Milford Sound
Ännu ett måste jag ville genomföra under mitt fantastiska besök, det var att besöka fjordarna i väst med fokus på Milford Sound. Efter 5 timmars bussresa blev det en kryssning på två timmar för att se omgivningen mer ordentligt och trots lite taskigt mulväder så var det underbart att få se det. Dock var vi inte sugna på att åka 5 timmar buss tillbaka och vi nappade på förslaget att ta en scenic flight tillbaka på endast 45 minuter. Visserligen en extra slant för det men det var verkligen värt det! Det är inte varje dag man får en privatvisning i ett litet propellerplan av Milford Sound och bland snötäckta bergstoppar hela vägen tillbaka till Queenstown. Och i en för mig skräckinjagande strund fick Sofie aka födelsedagsbarnet wohooooooo flyga planet! Men vi lever och står på mark. Men inte så länge till för Sofie. Imorgon är det hennes födelsedag svensk tid och hon tänkte då hoppa från en bro med ett gummisnöre lindat runt fötterna. Grattis på födelsedagen kompis!!
Queenstown
En väldans massa minnen kom tillbaka och jag sprudlade av glädje över att vara tillbaka i Queenstown. För att hålla det levande checkade vi in på Base-hostel och gick sen raka vägen till Fergburger där jag efter 5 års längtan fick sätta tänderna i den godaste burgaren någonsin. Tyvärr kunde ett kärt minne inte återupplevas då nattklubben The World var borta. Rena rama tomma byggarbetsplatsen har istället ersatt nattklubbens plats och jag frågar mig själv om det var pga branden som var i våras. The World har istället krympt och flyttat till byggnaden bredvid hostlet. Men återigen. Det var härligt att vara tillbaka!
Haast
Det har varit väldigt många konstiga blickar och fnisserier när vi samtidigt fått frågan
”Vad tusan ska ni göra i Haast?”
Sanningen, vi ville till ett ställe som ingen annan ville åka till och på så sätt simma mot strömmen en natt. Haast, vildmarksområdet med knappt 200 invånare är ett ställe man åker till för att endast fylla magsäcken, eller tömma den för att sen snabbt åka därifrån!
Med en handfull andra resande bodde vi på ett väldigt tomt hostel som säkerligen inte ens äger skylten ”no” att sätta framför ”vacancy”. Och bokstavligt talat låg cafet och ”supermarket” ett stenkast bort. Att gå mot strömmen var en kul grej och trots de få saker det fanns att göra där så var vyerna mycket vackra. Men vi var glada över att vi några dagar tidigare bestämde oss för att bara stanna en natt istället för två.
Under det dygn vi var där blev vi (jag) halvt uppätna av knott men vi hann också med en trevlig cykeltur till stranden. Det var kul så länge det varade men vi var mer än redo att åka vidare.
Upp och iväg mot en stor isglass!!
Det är inte varje dag man vaknar upp i en regnskog och låter en helikopter släppa av en mitt på en glaciär! Med oron för att ha en deja vu av gårdagens väder så blev jag och Sofie väldigt lättade när morgonen istället bjöd på en sådan sol att tom guiden nästan blivit förvånad. Vårt besök till Franz Josef’s huvudattraktion skulle bli av!
Vi fick låna passande kläder och skor innan vi likt fiskbullar trycktes in i helikoptern. Den fantastiska utsikten av regnskogen blandat med bergen och glaciären var enastående och den blandningen är inte så vanlig runt om i världen!
Mitt på glaciären landade vi och fick sätta på oss ”nubbarna” så vi stadigt kunde gå på isen. Så under 3 timmar fick vi lunka omkring på isen, klättra igenom isgrottor, oplanerat åka rutschkana för Sofies del samt bli utskrattade av guiden över att vår nästa destination är Haast.
Men att gå runt på Franz Josef glaciären var en jätterolig möjlighet och något jag ångrat i fem år för att jag inte gjorde det sist jag var här, så jag är verkligen jätteglad över att vädret var så bra!
Så säg åt era framtida barn och barnbarn att ta möjligheten att gå på denna stora isglass.,
för om ca 100 år kommer den vara uppäten och borta.
Användning av regnskydd
En paus i Westport
Wellington- Huvudstaden
Överlevt min andra jordbävning
Taupo
Nu befinner min ryggsäck och jag i Taupo som bara ligger en timme ifrån Rotorua. Vi har inte ens varit här i 12 timmar men det känns som att vi redan spenderat flera dagar här, och ändå har vi inte gjort någonting. Taupo är det första stället där vi inte har någonting planerat. Tanken är att koppla av och ta någon långpromenad för att se den vackra naturen som Taupo är känt för.
Men vår dorm mate Anna från Tyskland kom hit med det största leendet jag sett på länge. Hon hade kommit tillbaka från en bergstigning på Mt Tongariro som tog 7 timmar att gå uppför. När hon berättade om det blev jag grymt sugen på att göra samma grej. Men att gå 7 timmar uppför ett stort berg verkar fasansfullt tufft för lilla mig som inte är van. Men som sagt så planeras det en långpromenad till Huka Falls imorgon. Och så vill jag se mer av Taupos kända sjö som vi bor 2 minuter ifrån. Kameran bestämde sig för att ladda ur batteriet när jag skulle ta första Taupo-bilden. Tur det ändå. Jag hade blivit rätt så gnällig om den hade lagt av mitt under vulkanpromenaden!
Rotorua- Ett vulkanområde
Ingen vila, nej nej. Rotorua hade för mycket att erbjuda för att vi bara skulle stanna 2 nätter, så en natt till hade bokats sen tidigare. Bussbiljetterna var ombokade och igår morse blev det en tur till Wai-O-Tapu för att se vulkanaktivitet på nära håll i form av mera äggfislukt, mud pools, krater och självkokande stora vattenpölar. Man ville då inte snubbla till från den smala stigen då vattnet var 70-100 grader varmt. Vi fick även se en gejser vakna till liv och sprutade vatten flera meter upp i luften.
Och vi lämnade ingen tid för vila då vi åkte direkt till världens första Zorb-anläggning. Bortsett från den kommande heli hiken i Franz Josef så är nog Zorbingen det närmsta jag kommer i form av extremsport. Fast vem vet, kanske får jag tillräckligt med adrenalin för en bungy jump i Queenstown eller en andra skydive över snötäckta bergområden.
Kvällen började med gratis BBQ på hostlet och utvecklades till att fota ansiktsuttrycken på de som vågade prova djungelvrål. Ett besök på Lava Bar och vi överlevde vår första utekväll i Nya Zeeland!
Tamaki Maori Village
Efter Hobbiton hann vi ta en glass, göra oss iordning , ladda kamerabatterierna och göra en liten visit på Rotoruas nattmarknad innan vi blev upplockade för att åka till Tamaki Village, ett område tillhörande Nya Zeelands urbefolkning Maori som lär de besökande deras kultur och traditioner.
I bussen fick vi utse en egen hövding som skulle leda gruppen till att bli välkomnad av Tamakis hövding. Därefter fick vi uppleva en välkomstceremoni. Att åka ifrån Nya Zeeland utan att ha fått se en riktig krigsdans av maorimännen skulle trots allt vara fy skam. Vi fick sen gå in i skogen där det fanns små stationer med män och kvinnor klädda i maorikläder och tribaltatueringar över ansiktena. Varje station lärde oss något från kulturen. Hur en krigare tränas, hur korgar flätas, vad tatueringarna betydde m.m. Strax utanför skogen fick vi bevittna hur vår middag tillagades. I flera timmar över kol i ett hål i marken tillagades det kyckling, lamm och rotfrukter.
Innan vi fick äta den fantastiska maten så fick vi se ännu flera danser, höra flera sånger samt se en kortfilm om hur maorifolket har påverkats sen immigranterna kom till Nya Zeeland. En underbar och lärorik kväll som avslutades med att de utsedda hövdingarna fick visa upp en krigsdans de lärt sig under dagen. På väg tillbaka till Rotorua blev det en hel del sånger i bussen och varje sällskap fick sjunga sitt lands nationalsång. Då varken jag, Sofie eller det svenska paret kunde nationalsången så fick det bli ”Helan går”. Efter det blev det allsång av ”The wheels on the bus” och jag tänkte hela tiden på min käre gamle resekompis Linn. Nya Zeelands har inte ändrats sen vi var där för fem år sedan. ”The wheels on the bus” sjungs fortfarande på bussarna och Wonderwall kommer då och då ut från random högtalare.
"I'm goin on an adventure!"- Bilbo Baggins
Jag vaknade ca en timme innan väckarklockan skulle hinna bråka och såg det som ett tillfälle att kolla in några scener ur Sagan om Ringen och Hobbit med fokus på scenerna i ”The Shire” där alla hobbits bodde. För den dagen upplevde jag som ett barn på julafton (okej jag är likadan även på riktiga julafton, men jag antar att det inte är lika gulligt längre då jag på rent allvar kallas för ”Julterroristen”)
Bussen hämtade oss och vi åkte mot ett område utanför Matamata, platsen där Peter Jacksons team spelade in ”The Shire” scenerna. Scenografin revs ner efter Sagan om Ringen filmerna, men när dom byggde upp det igen för att spela in Hobbit så beslutade dom att låta det stå kvar. Det var en fantastisk upplevelse. Dels för att jag är ett stort fan av filmerna, dels för att jag som filmare var så imponerad över allt arbete de hade gjort. Ett stort fejkträd tog flera veckor veckor att göra, bara för att vara med i några sekunder i filmen. Det var underbara detaljer över hela området och jag var helt och hållet fascinerad. Något man inte får missa i Hobbiton är såklart att posa utanför Bilbos hus och att ta en pint på alla hobbits favoritpub, The Green Dragon. Tro mig, det var lika vackert på riktigt som i filmerna. Våga inte missa det om ni dyker upp i Nya Zeeland, även om ni inte är fans av filmerna.
Rotorua
Vi lämnade Waitomo redan morgonen efter och åkte upp till Rotorua. Det spontana valet av hostel visade sig vara en riktigt bra grej då vi skulle få tredje natten gratis och att personalen på Downtown Backpackers var fantastiska med sin humor och sitt omhändertagande.
Efter en lättare rundvandring på stan och gjort plånboken lite tunnare av fler utflyktsbokningar förväntade vi ha en lugn och chill kväll på hostlet. Men vår nye dorm mate Andrew från USA hade planer på att gå till ett av Rotoruas kända mineralspan, Polynesian Spa. Han hann inte ens fråga om vi skulle med innan vi hade bestämt oss och vår avkopplande kväll skulle visa sig bli mer intensiv än vi trodde. I mineralpooler med varierande temperaturer mellan 36-42 grader satt vi under natthimlen och kollade ut mot Lake Rotorua. Med tanke på hur varmt vattnet var och hur äggfislukten täckte hela stället så var det inte så konstigt att man blev lite yr efter ett tag.
Vi åker till Waitomo!
Att åka buss i Nya Zeeland är en del av upplevelsen. En bussresa som tar sex timmar kan kännas som två då utsikten alltid förändras men som är grymt vackert i princip hela tiden. Vägen till Waitomo fick mig att inse på riktigt vart jag befann mig när jag såg bergen, kullarna och alla dessa får. Bussresan som skulle ta tre timmar blev istället två och när vi kom fram till vårt boende kopplade vi av en stund med våra böcker.
Ca fyra timmar efter vi hade kommit fram var det dags att bocka av första punkten på must do-listan. Det tog bara 10 minuter att gå till den berömda grottan Glowworm Cave. I över 100 år har limestone-grottan tagit emot besök av nyfikna människor och inne i grottan är akustiken så bra att det varit ett flertal konserter. Att röra stentapparna som hängde från taket var strängt förbjudet. Stentapparna har formats tack vare vatten som långsamt rinner nerför och tar man på en tapp kommer vattnet inte igenom fettet från fingarna och tappen slutar växa. Om jag inte minns fel tar det över 100 år (kanske tom upp till 500 år) för en tapp att växa en centimeter.
När vi hade gått runt i grottan i en halvtimme gick vi en trappa ner i mörker och fullkomlig tystnad. Vi satte oss i en båt och åkte lugnt runt på vattnet. Över vattnet i grottaket var det som en stjärnhimmel av blåa prickar som lyste. Detta var lysmaskar, huvudattraktionen i Glowworm Cave.
Efter Glowworm Cave drog vi iväg till Ruakuri Cave för att gå runt i 2 timmar under jord och se ännu maffigare interiör. Vattnet rann igenom längst ner i grottan och där kunde vi också se folk som gjorde blackrafting, ett blötare sätt att se grottan. Även i Rauakuri fanns det en del lysmaskar och där kunde vi se dom på nära håll! Och Ruakuri fick man tom fota!
Det blev sen en lugn kväll och vi somnade som stockar båda två. Vaknade igen 5 på morgonen, men det var första gången jag kände mig någorlunda utvilad.
